Jag har inget att ha på mig…

Hur många gånger har mina kära föräldrar inte fått höra det? Jag tror Per har hört det en hel del också vid det här laget och ändå har vi bara varit ihop i 1 1/2 på måndag… Men jag får nästan lite smått panik när vi ska någonstans… Jag älskar att klä upp mig, tycker om att vara finklädd och stilig men jag är livrädd över att vara ”överklädd”. Det blir någon konstig utanförskapskänsla om man lyckas göra det. Man kan vara skitnöjd med allt när man går hemifrån och så kommer man till festen man ska till och oj… Jaha… du tog jeans och t- shirt på dig… Äh, jag satsade på snyggare klänning, men självklart, är jag bekväm. Vem f*n försöker man lura? Haha! Men oftast är jag faktiskt bekväm i kläderna, men inte i själva situationen. Och jag har detta lilla dilemma inför morgondagens fest som Pers innebandylag ska ha. Jag är medbjuden då jag är deras enda supporter varje match och då säger man ju inte nej, eller ja, jag har inte gjort det i alla fall. Och jag vet inte vad jag ska ha på mig… Antar att det slutar med jeanskjol, svarta leggins och någon topp, men jag vågar inte ens räkna efter för vilken gång i ordningen jag tar det säkra kortet istället för att chansa. Men det är väl av någon konstig rädsla antar jag.

Resan till och från jobbet idag har varit en historia i sig. En fd. kollega nu endast kompis skriver på sin blogg ibland i ämnet ”En pendlares klagan” och vem vet, jag kanske börjar med samma rubrik. Gick hemifrån vid 06:20 i morse, ut i nysnö som gott och väl kom någon decimeter upp på benet och plogat, varför ska det vara det? Först misstänker jag att bussen till stationen redan har gått förbi och jag övertygar mig själv att gå i lös snö är toppen- träning och börjar alltså gå. Normalt sett en promenad på ca 12 minuter, idag troligen 15 minuter. När jag gått lagom långt bort från busshållplatsen ser jag bussf*n komma och åka förbi, alltså ingen idé att ens försöka springa tillbaka. När jag väl kommer ner till stationen, efter många om och men som ni kanske förstår, och lagom svettig, ser jag att tåget som skulle avgå 06:28 inte kommit in ännu utan beräknas komma 06:40. Wiiiieee kände jag, då kommer jag i alla fall i tid till jobbet för är det SÅ försenat är troligen det tåg jag skulle ta 06:48 också försenat… 06:45 får vi veta att tåget ska inkomma ca 06:46 och mitt ordinarie pendeltåg strax efter det.  Då ser vi det första tåget komma in på stationen, men på ett helt annat spår och i högtalarna kommer det: Tåget som skulle avgåt 06:28 är inställt och alla passagerare hänvisas till tåget som avgår 06:48, dock inkommer detta om några minuter, ca 06:55. Jaha… Jojo… Man tackar… Passagerare för normalt 2 pendeltåg ska in på ett… Behöver jag säga att jag fick stå hela vägen till Norrköping? Men jag kom exakt 07:45 till jobbet, återigen svettig eftersom jag fick springa från stationen till jobbet då spårvagnen inte skulle komma förrän efter 5 minuter. När jag kom till jobbet var det fortfarande 3 minuter kvar tills den skulle komma till den hållplatsen!

Kikade på Östgötatrafikens hemsida precis innan jag lämnade jobbet, inga förseningar, VAD BRA! Kanon, jag kommer hem som jag ska i alla fall! Anländer till stationen, denna gång med spårvagnen och hör i högtalarna: Tåget som skulle avgå mot Linköping 16:43 är inställt och resenärer hänvisas till tåget som avgår 17:01. Samma sak som ditresan alltså… SUCK! Men så fullt som tåget var, ja, jag har nog aldrig sett något liknande. Jag räknade, bara i vår del av tåget till 30 personer som stod upp!!! Då är tåget lika långt åt andra hållet också! Jag är inte avundsjuk på tågpersonalen, inte för fem öre! Men jag tror vi var totalt 10 minuter sena bara så jag ska inte klaga så mycket, vi kom i alla fall hem!

Nu är det hockey på tv. Tre Kronor möter Vitryssland, och ja, än så länge leder vi i alla fall med 3-0. Inte fel och att dessutom få se ögongodis som Henrik Lundqvist i studion, ja, det är inte fel. Tur jag har en lika underbar sambo hemma som jag kan vila ögonen på alla mina andra vakna timmar om dygnet (de vi spenderar ihop vill säga)

Ta hand om er och ja… Frustrationen är fortfarande befintlig över klädproblemen inför imorgon!

By Satu Knape, så klart 😀 Tack Jonte för "supporten" med tuggummikulorna 😉

Författare: Marika

Västgöte som flyttade öster ut för kärleken och blev världens lyckligaste maka i augusti 2011! 1 Juni 2013 blev vi dessutom stolta föräldrar till vårt älskade mirakel, Saga. Vi älskar dig oäntligt <3

3 reaktioner till “Jag har inget att ha på mig…”

  1. Detta känner jag igen, trots att man har massvis med kläder hittar man inget att ha på sig just när det gäller… Undra varför det alltid är så?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *